tjugoåttonde januari

I dont wanna work today, maybe i just wanna stay
Just take it easy 'cause there's no stress.

Från att ha gråtit mig till sömns i måndags till att vara så fysiskt och psykiskt utmattad igår trodde jag inte att jag skulle gå på så kort tid. Men det gjorde jag..
Jag vet inte, det känns så konstigt att veta att när som helst kan det komma ett samtal som säger att farmor.. ja.. och jag vet verkligen inte hur jag kommer att reagera när det sker. Alla säger att jag ska vara förberedd på att det sker, men hur sjutton kan man vara det? Man låtsas och tror att man är förberedd men när det sker så rämnar marken man står på. Ingen kan vara förberedd på något sådant.
Det är jävla dumheter med den där jävla sjukdomen.
Aldrig trodde jag att jag skulle få ett sådant besked av Papi när jag svarade i telefonen i måndags, inte för ett ögonblick.

Det är svårt att fortsätta dagarna som vanligt när man har alldeles för mycket i tankarna, svårt att koncentrera sig när man vet att döden knackar på dörren.

Nu sitter jag på engelskan och ska analysera ett berömt tal.. Ett jävla tal. Det finns väl viktigare saker att ägna sin tid åt än att sitta och analysera något någon sagt.
Jag försöker, försöker att hålla huvudet ovanför ytan, men det är svårt och jag kan inte låta bli att titta på telefonen för att hindra den från att ringa..

No need to fight against the feelings, because the life is not depressing.

Konstigt nog finner jag tröst i vackra ord och formuleringar. Jag förstår inte riktigt, men på något sätt känns det som att det lindrar smärtan något. Kanske inte lindrar, men orden lindar in smärtan i något mjukt så att jag slipper skära mig på de vassa kanterna.

"He tells us that there is power in words. He tells us that there is power in conviction. That beneath all the differences of race and region, faith and station, we are one people.
He tells us that there is power in hope."