1911.03.29 - 2009.04.04
Jag är så arg. Arg på att hon är borta, arg på mig själv som inte hann säga farväl och arg på den som lät det ske.
Jag övervägde att stanna hemma från kryssningen, och nu i efterhand önskar jag att jag gjorde det. Jag skulle ha åkt till Söderhamn, till älskade syster och älskade pappa istället för att åka på en jävla äcklig kryssning.
Det var svårt att försöka ha roligt när tankarna på farmor låg och tryckte i mitt bakhuvud, svårt att klistra på ett leende och säga att allt är bra när jag självdör inombords. Jag vill inte höra tröstande ord och jag vill inte ha medlidande blickar.
Min sorg kommer i vågor. Jag grät när jag fick reda på det. Jag grät när jag kom hem från kryssningen. Jag grät igår och jag grät i duschen. När jag fick reda på det, när gråten för tillfället tagit slut ställde Jonas mig i duschen och sa att jag skulle andas djupt. Jag var helt apatisk, kunde inte äta och pratade inte. Jag åt inte förrän söndag kväll. Tack älskling.
När jag ser bilden på farmor känner jag dock ingen sorg, jag är glad att du somnade in utan krämpor, jag är glad att du har levt i 98 underbara år och jag är glad för allt jag fick med dig.
