tjugonionde april

we are going to be one of these couples who makes long-distance relationships work, and everytime we see each other again will be like a reunion.

Okej vänner. Are we ready to straight things out? Jag är det om ni är det.. Är ni det? Jag är, strunt i er. Det är ditt val om du läser min fantastiskt spännande blogg, så antingen fortsätter du läsa så straightar vi ut det här en gång för alla eller så föreslår jag att du besöker aftonbladet eller någon annan meningslös sida.

Så här är det. Jag har alltid velat (viljat?) plugga och bo utomlands, enda sen jag var utomlands första gången -93. På senare tid, när studenten nalkas och vi kliver ut i toppen av lågkonjunkturen och mitt i finanskrisen så har jag verkligen känt och funderat vad sjutton jag ska göra efter studenten. Och just eftersom jag alltid har haft en längtan till att bo och studera i ett annat land så bokade jag ett möte med Kilroy onsdagen den 25 mars, i Uppsala för er som är intresserad.. Mötet gick över mina förväntningar och jag som trodde att jag skulle komma därifrån med svar på några frågor kom ut med en ansökan till Santa Monica College. Nu var det egentligen tänkt att om jag skulle plugga utomlands så skulle det bli i början på nästa år, men jag, mamma och study counselorn kom överens om att jag ska söka till hösten. Alltså nu i höst, 2009. Varför vänta när jag ändå tar studenten mitt i dessa härliga tider, och när jag kommer att åka i vilket fall, oavsett när?

Jag har sökt en Bachelor utbildning på 4 år, och eftersom SMC är ett community college så läser jag mina två första år där och sedan söker jag vidare till UCLA eller något annat för att ta min examen. Jag är medveten att det kommer att bli svårt, särskilt första året men jag åker dit av en anledning. Det finns en anledning till att jag inte väljer en liknande utbildning här i Sverige, jag vill utveckla mig själv och min kunskap i engelska. Det är inte bara för att det är USA som lockar, det är inte för att jag läst bloggar om människor som är i USA utan det är för att jag vill utveckla mig själv. Jag vill veta om jag klarar av det här, och gör jag det så känns det som om jag klarar vad som helst. En liknande utbildning i Sverige känns inte lockande, jag kräks vid tanken att sitta 4 år i en sketen skola här i Sverige när jag kan pressa mig själv till max och se vad jag är kapabel till.

I alla fall, hem kom jag med en ansökan och berättade för mina nära och kära om mina planer. Reaktionerna var blandade, och jag ber om ursäkt för att det kom så plötsligt för dig. Jag vet att du är ledsen och jag likaså, men jag vill att du ska förstå att det är svårt för mig också. Jag lämnar familj, kärlek och vänner för ett land jag aldrig besökt, för en helt annorlunda kultur än vad jag är van vid för tuffa utmaningar som jag hoppas att klara.

Och jag är villig att försöka, jag vill försöka, som jag skrev här: vi löser det här, vi har ju klarat allt annat så varför skulle det här göra någon skillnad? Vi får helt enkelt make it work. Jag är ledsen baby, men samtidigt vill jag inte tona ner min glädje, förstår du vad jag menar? Det är så ruskigt svårt att göra någon nöjd eftersom jag vet att hur jag än gör så blir någon besviken. Åker jag sårar jag dig, och åker jag inte så sviker jag mig själv. Jag känner att det är bättre att jag gör det här nu, så är jag klar när jag är 23, än att göra det när jag är 30 och redan har hunnit byggt upp ett helt liv som jag ska åka ifrån. Missförstå mig inte, snälla. Jag har byggt upp massor här med dig men det är väl bättre att jag åker nu, än när vi har hunnit fyllt på vårat livsfack ännu mer?

Ansökan är skickad och avgiften betald så nu väntar jag på svar från SMC.. Jag vet att jag kommer att komma in, men jag är rädd för att få besked. Jag är rädd för att berätta för alla att jag kom in, att jag åker, det blir så slutgiltligt. Fastän jag vet vad jag vill så är det så jäkla svårt, jag vill bara komma in och sen bara åka. Inte ta avsked, inte gråta, inte se alla ledsna miner och framförallt inte se din svikna min. Jag vet att jag sviker dig, jag vet att du inte vill att jag åker men det är något jag måste göra. Det är något jag vill göra. Är vi gjorda för att vara med varandra så fixar vi det här, och
det vet jag att vi är, så vi fixar det! I just know it.

Det gör så ont i mig när du är ledsen, och det kommer att göra så jävla ont när jag åker. Förstår du det? Förstår du att jag känner mig som en jävlig person som gör något sådant mot den jag älskar?
Jag hatar mig själv som gör såhär. Förstår du hur mycket jag älskar dig, men samtidigt hur mycket jag vill det här?

Jag är så glad för att jag ska få göra det här, men samtidigt är jag livrädd och otroligt ledsen just för att jag vet vad jag lämnar.
Men är det något jag tror på, och tänker leva på så är det
tro, hopp och kärlek.