Jaa. Nu är det svart på vitt, slutgiltigt, no regret. Jag vet inte riktigt vad jag känner, jag visste ju hela tiden, att jag skulle komma in, men nu när jag verkligen fick det svart på vitt så fick jag ont i magen. Jag blir illamående, får otroligt dåligt samvete över vad jag vill samtidigt som jag vill skutta, skratta och skrika ut till världen att jag kom in.
Snälla förlåt mig för att jag vill det här. Snälla förlåt mig för att det känns som om jag sviker dig. Förlåt för att det känns som om jag struntar fullkomligt i dig. Det gör jag inte. Jag blir så otroligt frustrerad för att det är svårt att göra alla nöjda. Tro mig, jag vet att jag borde sätta mig själv i första rummet, men jag fungerar inte så. Men det är väl bättre att jag gör detta nu istället för om 7-8 år.. Eller?
Jag vill inte, jag tillåter mig inte att vara glad för det här. Jag vet att jag ska vara det, men det spelar ingen roll vad du säger, för jag kommer fortfarande att känna såhär. Jag vet inte hur jag ska handskas med det här ännu, men jag hoppas att jag kommer på det inom snar framtid.
Jag pratade men bossen på jobbet igår, och berättade att jag bara jobbar maj ut. Det är ett beslut som jag tagit, och precis som min kära vän, och mor, har sagt så ska jag inte jobba för någon annan. Det är så otroligt mycket som ska fixas inför.., ja, augusti, och jag vill hinna spendera tid med mina käraste.
Åh vad jag fasar för Dagen med stort d.
Men allt ska nog lösa sig, hoppas jag. Det här är ju vad jag vill med mitt liv. Jag får ta en dag i taget, vi får ta en dag i taget.
Jag vet att vi håller, vet du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar